القرآن الكريم

1. Guds Enhet och Underkastelsens Väg

Araberna erkände en högsta GUD, Skaparen och HERREN av universum, som de kallade Allah Taâla, den mest höga GUD; och deras andra gudomar, som var underordnade honom, kallade de helt enkelt al Ilahât, det vill säga gudinnorna.

Monoteism är avgörande. Koranens centrala princip är Guds absoluta enhet (Tawhid), den högsta skaparen och upprätthållaren av universum. Alla andra gudomar eller föremål för tillbedjan betraktas som underordnade eller falska. Detta begrepp om Tawhid är grunden för den islamiska tron.

Underkastelse inför Guds vilja. Termen "Islam" betyder i sig underkastelse, vilket betonar vikten av att överlämna sin vilja till Guds befallningar. Denna underkastelse är inte passiv utan en aktiv delaktighet i Guds vägledning, där man strävar efter att anpassa sitt liv efter Hans gudomliga vilja.

Avvisande av avgudadyrkan. Koranen fördömer starkt avgudadyrkan, som ses som en allvarlig synd som undergräver Guds enhet. Detta inkluderar inte bara tillbedjan av fysiska idoler utan även att upphöja något skapat väsen eller ting till status som en gud.

2. Den Gudomliga Upplysningens och Vägledningens Natur

Mohammed var utan tvekan helt övertygad i sitt samvete om sanningen i sin centrala punkt, Guds enhet, som han främst ägnade sig åt; alla hans andra doktriner och institutioner var snarare tillfälliga och oundvikliga än förmedvetet planerade.

Guds ursprung av Koranen. Koranen anses vara Guds bokstavliga ord, uppenbarat för profeten Mohammed genom ängeln Gabriel. Den betraktas som den ultimata källan till vägledning för muslimer, innehållande både gudomliga befallningar och historiska berättelser.

Vägledning genom profeter. Gud har sänt många profeter genom historien för att vägleda mänskligheten, inklusive Adam, Noa, Abraham, Mose och Jesus. Mohammed anses vara den sista profeten, och Koranen är kulminationen av den gudomliga uppenbarelsen.

Vikten av förståelse. Koranen betonar vikten av att förstå och reflektera över sina läror, snarare än att blint följa dem. Den uppmuntrar troende att använda sitt intellekt och sin förnuft för att urskilja sanningen.

3. Vikten av Rättfärdiga Handlingar och Avsikter

De prestationer som araberna värderade mest var, 1. Eloquence och perfekt skicklighet i sitt eget språk; 2. Färdighet i vapenanvändning och ridkonst; och 3. Gästfrihet.

Tro och goda gärningar. Koranen betonar vikten av både tro och rättfärdiga handlingar. Tro på Gud måste åtföljas av goda gärningar, såsom bön, välgörenhet, fasta och pilgrimsfärd. Dessa handlingar är inte bara ritualer utan uttryck för hängivenhet och underkastelse inför Gud.

Avsikten spelar roll. Avsikten bakom en handling är lika viktig som handlingen i sig. Äkta hängivenhet och en önskan att behaga Gud är avgörande för att en handling ska betraktas som rättfärdig. Hyckleri och uppvisande fördöms starkt.

Moraliska dygder. Koranen betonar vikten av moraliska dygder såsom ärlighet, rättvisa, medkänsla, ödmjukhet och tålamod. Dessa dygder är inte bara avgörande för individens välbefinnande utan också för skapandet av ett rättvist och harmoniskt samhälle.

4. Verkligheten av Dom, Paradis och Helvete

De tror inte bara på en GUD, utan framhäver också många starka argument för Hans enhet, även om de också tillber stjärnorna eller änglarna och intelligenserna som de antar bor i dem och styr världen under den Högsta Gudomen.

Ansvar för handlingar. Koranen lär att alla individer kommer att hållas ansvariga för sina handlingar på Domedagen. Denna tro på ansvarighet fungerar som en kraftfull motivation för rättfärdigt beteende.

Paradis och helvete. Koranen beskriver paradiset som en plats av evig lycka, fylld med trädgårdar, floder och alla slags njutningar. Helvetet, å sin sida, skildras som en plats av evig plåga, med eld, kokande vatten och andra former av lidande.

Mellanläge. Koranen nämner också ett mellanläge (Barzakh) mellan död och uppståndelse, där själar väntar på den slutliga domen. Detta tillstånd beskrivs som en tid av reflektion och förberedelse för livet efter detta.

5. Kampen mellan Gott och Ont

Djävulen, som Mohammed kallar Eblîs på grund av sin förtvivlan, var en gång en av de änglar som är närmast GUDS närvaro, kallad Azazîl, och föll, enligt Koranens doktrin, för att han vägrade att hylla Adam på Guds befallning.

Det ondas natur. Koranen tillskriver det onda Satan (Eblis), en fallen ängel som gjorde uppror mot Gud. Satan ses som en frestare som söker leda mänskligheten bort från rättfärdighetens väg.

Intern kamp. Koranen erkänner den interna kampen mellan gott och ont inom varje individ. Den betonar vikten av att motstå frestelser och sträva efter att övervinna sina lägre begär.

Yttre krafter. Koranen erkänner också existensen av yttre krafter som söker undergräva tro och rättfärdighet. Dessa krafter inkluderar påverkan från korrupta ledare, falska profeter och världsliga njutningar.

6. Betydelsen av Profeter och Skrifter

De olika lagarna som rör äktenskap och skilsmässa, och de särskilda privilegier som beviljades Mohammed i hans Koran, togs nästan alla av honom från de judiska besluten, som kommer att framgå härnäst; och därför kan han ha ansett dessa institutioner mer rättvisa och rimliga, eftersom han fann dem praktiserade eller godkända av utövare av en religion som uppenbarligen hade gudomligt ursprung.

Guds budbärare. Koranen erkänner det gudomliga ursprunget av tidigare skrifter, såsom Toran och Evangeliet, och erkänner profeterna som förmedlade dem. Den hävdar dock att Koranen är den sista och mest fullständiga uppenbarelsen av Guds vilja.

Respekt för profeter. Koranen betonar vikten av att respektera alla profeter, inklusive dem som kom före Mohammed. Den fördömer dem som avvisar eller hånar någon av Guds budbärare.

Skriftslig vägledning. Koranen är inte bara en källa till gudomlig lag utan också en vägledning för alla aspekter av livet. Den ger instruktioner om tro, moral, social rättvisa och personlig uppförande.

7. Världens Impermanens och Det Eviga Livets Evighet

Det nuvarande livet är bara en bedräglig tillgång.

Världslivets förgänglighet. Koranen betonar den flyktiga naturen av denna värld och dess nöjen. Den uppmuntrar troende att fokusera på de eviga belöningarna i livet efter detta snarare än de tillfälliga vinsterna i detta liv.

Fokus på livet efter detta. Koranen påminner ständigt troende om vikten av att förbereda sig för Domedagen och det eviga liv som följer. Detta fokus på livet efter detta syftar till att inspirera till rättfärdiga handlingar och avskräcka från världsliga band.

Balans mellan världar. Medan Koranen betonar vikten av livet efter detta, förespråkar den inte att man ska försaka denna värld. Troende uppmuntras att leva ett balanserat liv, där de uppfyller sina världsliga ansvar samtidigt som de strävar efter andlig tillväxt.

8. Vikten av Gemenskap, Rättvisa och Medkänsla

Gästfrihet var så vanebildande för dem, och så mycket uppskattad, att exemplen på detta slag bland dem överstiger vad som kan produceras från andra nationer.

Brödraskap bland troende. Koranen betonar vikten av gemenskap och brödraskap bland troende. Muslimer uppmuntras att stödja och ta hand om varandra, oavsett deras sociala status eller bakgrund.

Social rättvisa. Koranen främjar social rättvisa och fördömer förtryck, ojämlikhet och utnyttjande. Den uppmanar troende att stå upp för de fattigas, svagas och marginaliserades rättigheter.

Medkänsla och barmhärtighet. Koranen betonar vikten av medkänsla och barmhärtighet mot alla skapelser, inklusive dem som är olika oss. Den uppmuntrar troende att behandla andra med vänlighet och respekt, även i motgångar.

9. Balansen mellan Guds Dekret och Mänsklig Handlingskraft

De olika lagarna som rör äktenskap och skilsmässa, och de särskilda privilegier som beviljades Mohammed i hans Koran, togs nästan alla av honom från de judiska besluten, som kommer att framgå härnäst; och därför kan han ha ansett dessa institutioner mer rättvisa och rimliga, eftersom han fann dem praktiserade eller godkända av utövare av en religion som uppenbarligen hade gudomligt ursprung.

Guds kunskap och makt. Koranen bekräftar Guds absoluta kunskap och makt över alla saker, inklusive mänskliga handlingar. Den lär att ingenting händer utan Guds vilja och tillstånd.

Mänskligt ansvar. Trots Guds absoluta makt betonar Koranen också det mänskliga ansvaret för sina handlingar. Individer hålls ansvariga för sina val och kommer att belönas eller straffas därefter.

Fri vilja och gudomlig vägledning. Koranen erkänner existensen av fri vilja, men betonar också vikten av att söka gudomlig vägledning. Den lär att Gud vägleder dem som uppriktigt söker sanningen, medan andra får följa sina egna vägar.

10. Värdet av Reflektion, Påminnelse och Tacksamhet

Araberna kunde lätt ledas in i tillbedjan av stjärnorna, från att observera väderförändringar som inträffade vid uppgång och nedgång av vissa av dem, vilket efter en lång erfarenhet fick dem att tillskriva dessa stjärnor en gudomlig makt och att tro att de var skyldiga dem för sina regn, en mycket stor fördel och uppfriskning för deras uttorkade land: denna vidskepelse uppmärksammar Koranen särskilt.

Reflektion över skapelsen. Koranen uppmuntrar troende att reflektera över skapelsens under, både i den naturliga världen och inom sig själva. Denna reflektion syftar till att inspirera till vördnad och tacksamhet inför Gud.

Påminnelse om Gud. Koranen betonar vikten av att minnas Gud i alla aspekter av livet. Denna påminnelse kan ta formen av bön, meditation eller helt enkelt att vara medveten om Guds närvaro i varje ögonblick.

Tacksamhet för välsignelser. Koranen uppmuntrar troende att vara tacksamma för de välsignelser de har fått från Gud. Denna tacksamhet är inte bara en fråga om ord utan också om handlingar, där man uttrycker uppskattning genom att tjäna andra och sträva efter rättfärdighet.

Senast uppdaterad: January 24, 2025